Grundandet
Till det första mötet som behandlade grundandet av föreningen i mars 1948 i Helsingfors hade ”långt över hundra personer” infunnit sig. Mötet öppnades av major Arnold Rosenqvist, som hade verkat som militärattaché i Schweiz under åren 1943-45. Han verkade i några år som den första ordföranden för föreningen som grundats i Finland.
Protokollet för det första konstituerande mötet beskriver väl både motiven och den entusiasiska atmosfär som rådde på mötet.
”Major Arnold Rosenqvist hälsade de närvarande välkomna till mötet och berättade om verksamhetsformerna och prestationerna som uppnåtts av föreningen Schweizerische Vereinigung der Freunde Finnlands som grundats i Schweiz och framförde motiveringar att en motsvarande förening är nödvändig i Finland. Han skisserade också vissa riktlinjer för verksamheten i en dylik förening. I synnerhet poängterade talaren att det vore nödvändigt att åstadkomma en växelverkan mellan personer som verkar inom olika fack. Man borde närmast ordna tillfällen för dem att sätta sig in i motsvarande förhållanden i det andra ifrågavarande landet.
För att främja kulturverksamheten borde man också organisera utbyte av personer som representrar konst och universitet och andra branscher samt planera evenemang där experter på olika områden från Schweiz kunde belysa sitt lands förhållanden och strävanden. Det vore också önskvärt att bekantgöra den schweiziska naturen, sociala och andra förhållanden i Schweiz.
Med stor entusiasm togs det enhälliga beslutet att en förening bör grundas för att utveckla relationerna mellan finländare och schweizare och att man bör skrida till åtgärder med detta som mål.”
Mötet beslöt sig för att skicka en telegrafisk hälsning till systerföreningen i Schweiz. På det här sättet ville man genast från första början skapa goda relationer till systerföreningen i Schweiz, som tagits till föredöme för grundandet av föreningen i Finland. Samarbetet har också fungerat mycket bra sen dess. Föreningarnas stadgar och därmed också verksamhet har varit liknande och detta har varit en klar sammanfogande faktor. Dessutom har de agerande personerna och i synnerhet ordförandena i vardera föreningen varit inriktade på samarbete och mycket aktivt idkat detta samarbete, vilket har varit uppenbart i verksamheten i båda föreningarna.
Det egentliga konstituerande mötet för den nya föreningen ”Sveitsin Ystävät Suomessa - Schweizvänner i Finland” hölls i Helsingfors den 8 april 1948. Vid mötets slut framhävde Fritz Hegg, Schweiz diplomatiska sändebud, ”att ambassaden för sin del på alla möjliga sätt kommer att hjälpa föreningen och stödja dess verksamhet.” Det löftet har infriats. Schweiz ambassadörer och ambassadens personal har under de gångna åren beredvilligt erbjudit hjälp och för sin del bidragit till att förstärka föreningens aktivitet.
I de bekräftade stadgarna konstaterades det att ”Föreningens syfte är att i Finland bekantgöra de nu rådande förhållandena inom samhällslivets olika sektorer i Schweiz, den schweiziska naturen, landets historia och prestationerna inom kulturlivet samt på allt sätt utveckla och främja de goda relationerna mellan Finland och Schweiz”. Formuleringen av den grundläggande målsättningen var så lyckad, att den fortbestår som bärande kraft för verksamheten till denna dag.
Betraktat i efterhand bör man erkänna att grundandet av föreningen Schweizvänner i Finland under de ostadiga förhållanden som rådde 1948 vittnar om att de dåvarande initiativtagarna hade mod, att de trodde och litade på en bättre framtid, att de var vidsynta och förstod betydelsen av inofficiell vänskap i relationerna stater emellan.
Individens synvinkel
I Schweiz hyste man stort medlidande med Finland efter krigen och många schweiziska föreningar bistod och understödde finländarna som utstått krigets ödeläggelse. Så här blev det neutrala Schweiz mera bekant för finländarna och schweizarna ansågs vara uppriktiga Finlandsvänner. En viss roll spelade säkert också vinterolympiaden som organiserades i St. Moritz i januari-februari 1948 för att göra Schweiz mera känt. Finland vann ju en guldmedalj, tre silver- och två bronsmedaljer i den olympiaden.
Det var säkert många som drömde om att få resa utomlands som turist, varför inte just till Schweiz med hjälp av ett stipendium. Efter krigen levde man med ransonering i Finland. Att få valuta och således resa utomlands skulle motiveras med ett definierbart behov. Att tillhöra en internationell , officiellt godkänd vänskapsförening skapade förutsättningar för att få valutarekommendationer och hjälpte, när man skulle bevisa att det var nödvändigt att resa utomlands. Under sådana omständigheter var det lätt att förstå att man ville vara med i en verksamhet, som gav en möjlighet att frigöra sig från de normala, kanske litet ”grå” levnadsvillkoren och rutinerna som efterkrigstiden medförde.
Verksamheten utvecklades och blev mångsidigare
Överste Viljo Turunen började sitt långa ordförandeskap med energi när föreningens andra verksamhetsårtionde startade vid övergången till 1960-talet. Han strävade efter att effektivisera planeringen och informationen på lång sikt och höll aktivt kontakt med de schweiziska samarbetstorganen. Viljo Turunen påbörjade ändringen av föreningens stadgar så att det lättare skulle bli möjligt att grunda lokalavdelningar. Han underströk oavbrutet vikten av att grunda lokalavdelningar och var själv närvarande när det självständiga Schweizvännernas gille grundades i Tammerfors.
Under föreningens tredje verksamhetsdecennium blev medlemsantalet sex gånger större. På grund av intäkterna från medlemsavgifterna och i synnerhet från charterflygen blev föreningens kapital fyra gånger större. Det här gjorde det möjligt att bevilja stipendier till att börja med till schweiziska officerare, vilket länge hade varit föreningens mål. Föreningen hyrde en egen kontorslokal och antog sina första deltidsanställda. På grund av det stora antalet medlemmar och de högklassiga evenemangen var föreningen mycket känd bland föreningarna för vänskap med andra länder i Finland. Den största förtjänsten för det framgångsrika årtiondet tillfaller igen överste Viljo Turunen, som med sin egen arbetsinsats skapade grunden för framgången. Det faktum att han i vid utsträckning och självständigt hade skött om angelägenheter återspeglar sig i det, att verksamhetsnivån sjönk tillfälligt när han utträdde ur styrelsen.
Under det fjärde årtiondet, i början på 1980-talet, nådde medlemsantalet sin kulmen. Detta skedde mest tack vare charterflygen som man hade börjat organisera under det föregående årtiondet. Föreningens ekonomiska situation utvecklades fortsättningsvis gynnsamt. Nu kunde föreningen bevilja stipendier också till schweiziska civilpersoner.
År 1981 valdes Pentti Myyryläinen till föreningens ordförande. Under hans nioåriga ordförandeskap grundades åtta lokalavdelningar, dvs. den största delen av de lokalavdelningar som finns idag. Hans aktiva arbetsinsats var avgörande vid grundandet av lokalavdelningarna. Föreningen började hålla möten samt evenemang i anknytning till mötena också utanför huvudstadsregionen, vilket medlemmarna hade uttalat som önskemål.
Under årtiondet blev blev det vedertaget att organisera ”reservövningar” för före detta officersstipendiater med några års mellanrum, turvis i vardera landet. Man blev tvungen att ändra föreningens stadgar när stipendiefondens förvaltningsnämnd och stipendiatkommittén slogs samman. På det sättet kunde behandlingen av stipendieangelägenheterna förenklas och förvaltningen av stipendiemedlen göras klarare. Med undantag av ett år utvisade det årliga bokslutet överskott. Den positiva ekonomiska utvecklingen skapade förutsättningarna för att köpa en egen kontorslokal 1984.
Från och med 1990-talet började lokalavdelningarna axla ett allt större ansvar för föreningsverksamheten och moderföreningens roll blev, förutom att säkra förutsättningarna för finansieringen, att koordinera stipendiatverksamheten och att erbjuda olika aktiviteter till lokalavdelningarna. Genom olika åtgärder för att effektivisiera och aktivera verksamheten kunde man bibehålla verksamheten på en önskad nivå oberoende av den rådande ekonomiska lågkonjunkturen. Ungdomsverksamheten ansågs vara viktig och i ramen av den strävade man efter att öppna nya möjligheter för att öka intresset. Informationstekniken kom kraftfullt med i verksamheten och föreningen fick en egen webbplats. På det sättet kan man erbjuda snabbare service och omfattande information om Schweiz och föreningens verksamhet till medlemmar och andra intresserade. Verksamheten omfattar fortfarande föreläsningar av experter på olika områden, utflykter i hemlandet, vandringsfärder i Schweiz, soaréer, kvällar med schweizisk mat, information om turism, kulturella evenemang osv.
Medlemskåren
Antalet medlemmar i föreningen växte till en början jämnt med några tiotal nya medlemmar årligen. 1958, tio år efter grundandet, hade föreningen 409 medlemmar. Från och med 1970-talet ökade antalet medlemmar snabbt. Under de bästa åren anslöt sig över 1000 nya medlemmar årligen. Den huvudsakliga orsaken till att medlemsantalet ökade så kraftigt var de populära billiga flygen till Schweiz som föreningen organiserade tillsammans med systerföreningen. Flygen kostade då ungefär hälften av priset på ett normalt linjeflyg. Kravet att man var medlem för att få flyga med lockade uppenbarligen också sådana medlemmar, som betalade sin medlemsavgift endast ett år. Antalet medlemmar nådde sin kulmen år 1981, då föreningen hade över 7000 medlemmar. I slutet på årtiondet lugnade sig tillväxten och det totala antalet medlemmar började sjunka. Grundorsaken var konkurrensen från resebyråer och flygbolag som gjorde föreningens charterflyg olönsamma, så att Schweizvännerna i Finland slutade organisera flygresor i början på 1990-talet. Sammanfattande kan man kanske konstatera, att bara de medlemmar blev kvar i föreningen som med hjälp av föreningen ville lära känna Schweiz och skapa nya internationella vänskapsband.
Stipendiatverksamheten
Den schweiziska systerföreningens stipendiefond inspirerade Schweizvännerna i Finland att sträva till att få schweiziska stipendiater till Finland. Föreningens stipendiefond stiftades 1963. När dess kapital växte kunde man bevilja de första officersstipendierna 1970. Sen dess har två officersstipendiater besökt Finland varje år. De gör sig förtrogna med Försvarsmakten och civilsamhället under en månads tid. Totalt är det hittills (2008) frågan om 75 officerare, s.k. Mannerheim-stipendiater, som varit i Finland.
Det första civilstipendiet beviljades 1979. Civilstipendiaterna tillbringar vanligtvis 2-4 veckor här. Programmet uppgörs enligt stipendiaternas egna önskemål. Allt som allt har över 80 personer hittils (2008) besökt Finland som civilstipendiater. Med hjälp av stipendiefondens avkastning har man dessutom understött kulturbesök och bjudit in experter att hålla föreläsningar samt bjudit andra auktoritativa eller meriterade personer på besök till Finland.
Till slut
Den annorlunda och fascinerande naturen i Schweiz och schweizarnas vänlighet är faktorer som upprepades i intervjuerna som gjordes i samband med denna historik. Det här vittnar om att vänskapsföreningen inte grundades i onödan, utan att den verkligen ännu idag har sin betydelse för förverkligandet av verksamhetsprinciperna, 60 år efter att de skrevs in i stadgarna.
Esko Vaahtolammi